Taxichafförer är ett släkte för sig.

Det finns många trevliga, roliga och vänliga taxiförare i denna stad. Sen finns det också den ynka procent som får en att seriöst börja fundera på att skaffa egen bil. Denna ynka procent eller promille visade sig i morse, låt mig få kalla honom just "promille", inte Mr promille och heller inte Herr promille för en sådan titel klarar han inte av att bära. Redan när jag klev in i promilles bil började jag ana att det här inte skulle sluta lyckligt, han hade kartboken i knäet. Inte en översikts karta utan den detaljerade i skala 1:12,500 med alla vägar namngivna. Efter att jag hade upprepat "IKEA, Tampines" fyra gånger och den exakta färdvägen två gånger trodde jag att vi hade någon form av förståelse om hur och vart den kommande färden skulle bära. Men ack nej, redan i andra korsningen körde han rakt fram istället för att svänga vänster trots mina ganska högljudda anvisningar från baksätet. I nästa korsning där han hade haft en möjlighet att rätta upp situationen, fortsatte han att ignorera sin långa passagerare som pendlade mellan att vara snäll svensk och irriterad passagerare. Såhär fortsatte färden, den långe fick se ett stycke av Singapore som han inte hade sett tidigare, medans tiden och taxametern tickade på. Tjugo minuter försenad och en taxameter på S$ 6.20 mer än brukligt fann vi till slut IKEA. Efter lite dividerande om vad man som resenär kan förvänta sig av en taxiförare och vem som ska stå för kostnade om en viss promille vill läsa in sig på Singapores östra vägnät, betalade jag något mer än vad jag brukar, men inte riktigt vad promilles taxameter visade efter vår rundtur. Ögonblicket innan jag kliver ur bilen säger jag ett, för stunden, vänligt "goodbye" och får en fnysning tillbaka vilket får min högr arm/hand att stänga vänster bakdörr på ett sãdant sätt att promille säkert trodde att han hade blivit med två stycken bakdörrar på höger sida.
I morgon är det en ny dag, frågan är om man ska ta bussen eller ta risken att stöta på en ny promille.